Jag lyckas alltid hitta killar som passar in i två kategorier.

I den första kategorin så hamnar de killarna som hade mig för en natt och sedan flyttade ifrån mig. 

Och jag var såklart dum nog att tro att den natten skulle förändra allt, jag trodde såklart att nu var han min, jag var hans och vi skulle ha ett fantastiskt liv ihop.

Pfft, där fick jag.

I den andra kategorin så hamnar de killar som har varit med mig, för en natt såklart, för att komma närmare min bästa vän, de killar som alltså egentligen inte vill ha mig, utan min bästa vän. 

Jag har tänkt så mycket på detta den senaste tiden. För detta är så jävla sant.

Den senaste killen, eller ja, den nuvarande som jag inte kan sudda ut från min hornhinna, han kommer att flytta, tillbaka till sin hemstad, om två veckor.

Killen innan han trodde jag så bra om, han sa så fina saker, men de visade sig att han även sa så fina saker till min bästa vän, han ville aldrig ha mig, utan henne.

Vi fortsätter.. Killen innan han, flydde till spanien, jobbar som bartender och har avföljt mig på instagram, tja.. så speciell var man den natten.

Och ja, jag kan fortsätta hur länge som helst.

Fast de flesta killar har ändå utnyttjat mig för att få komma närmare min bff. Och de känns så jävla åt helvete, för jag är så dum att gå på det varje gång, att jag tror att jag är speciell. Men det är jag inte.

De är bara så jävla grymma på att säga de saker som får mig på fall.

Jag vill bara en sak.

Jag vill träffa en kille, som bryr sig om mig, en kille som bryr sig om vilken min favoritfärg är, killen som kan höra av sig på dagen och fråga ifall vi ska ses. Inte en kille som hör av sig 02.29 och vill ses för ett ligg.

Jag vill träffa en kille som håller om mig när jag känner att jag kommer att falla, en kille som frågar hur jag mår, som pussar mig på pannan, håller mig i handen bland en folkmassa. 

En kille som älskar mig helt enkelt.

Hur jävla svårt ska de va?

Pojkar. Män. Killar. Karlar. Males...Svin.

Jag har gjort det igen. 

Jag har fallit för en kille som än en gång lämnar mig, flyr från mig, fort som bara den.

Jag vet inte vad jag gör för fel, jag vet inte vad jag gör som gör att de försvinner från mig så fort jag har tagit på mig kläderna och försvunnit ut ur deras lägenhet. 

Jag är hans ägodel för en natt. Men så fort solen går upp och man öppnar upp ögonlocken, dagen efter, då är jag skräp, inget att ha, en trofé man kan ställa på hyllan och låta bli dammig.

Denna kille var speciell. Mogen, rolig, fantastiskt snygg, otroligt snäll och hade en dialekt som fick hjärtat att smälta. 

Jag såg han på stan och det är nog första gången som jag faktiskt blev knäsvag av att se en människa. 

Jag trodde att jag skulle falla ihop. Men jag vågade inte gå fram, jag kollade ner i telefonen när han gick förbi mig. Ni ser, han märkte mig inte ens. 

Jag var förmodligen deleted från hans minne redan när jag hade stängt igen dörren efter den där natten hemma hos han.

Varför ska jag kära ner mig i en människa jag träffat en gång?

Varför ska jag klä av mig kläderna första natten? 

Varför kan jag inte ha lite självrespekt?

Hur ska någon någonsin kunna älska och respektera mig om jag inte kan älska och respektera mig själv?

Och varför i hela helvete ska jag kasta pärlor åt svin?

Ja, då sitter jag alltså här igen.

Med en klump i magen, sömnbrist, med 1000 tankar i mitt huvud.

Att tappa en vän, sakta men säkert efter 10 år.. vafan gör man då? 

Jag trodde att vänskap handlade om lojalitet och ärlighet, men jag verkar ha fel.

Livet är en cirkel, ibland en jävligt ond cirkel.

Man träffar nya vänner, iaf jag, jag älskar att träffa nya vänner och skapa nya umgängeskretsar.

Men för mig betyder det inte då att jag inte längre bryr mig om de jag redan har.

Jag vet inte riktigt vad jag skriver nu, jag vet bara att de mesta känns åt helvete.

Livet har tagit en vändning från att vara topnotch, till att vara kasst, fast samtidigt.. så mår jag bra.

Jag har alltså träffat ett gäng människor som får mig att må så jäkla bra, men samtidigt som jag gjorde det, så började min bästa vän att gå ifrån mig, hon klarade inte av pressen av att jag träffade nya människor.

helt ärligt, vafan gör man då? jag hoppas att när jag läser detta om ett år eller två, att jag har kommit fram till ett bra svar, för just nu känns det mesta hopplöst.

jag blir dragen åt två olika håll och jag känner snart att jag går itu, jag orkar snart inte mer, och jag vill inte behöva välja. 

man ska inte behöva välja mellan människor man mår så jävla bra med.

jag har varit med om detta förr, och jag minns att de löste sig, men jag minns inte hur och jag minns inte hur många tårar som fälldes innan allt blev bra, men just nu känner jag att jag redan fällt för många tårar.. dom är slut nu, så snälla gud eller vad som nu finns där uppe, när löser sig allt?

Jag har hamnat där igen, i träsket med alla känslor.

jag har känslor för en annan människa, något jag aldrig ville ha igen.

jag vet av tidigare erfarenheter att man blir sårad eller JAG blir sårad, gud måste hata mig.

Jag har egentligen haft dessa känslor så jäkla länge, flera år, utan att jag riktigt velat erkänna de för mig själv, och nu har jag fått dom besvarad, för en natt.. satan. varför gör jag alltid fel? varför får jag aldrig mer än en natt?

men nu har han försvunnit, tillbaka till hans trygga hem flera 10tals mil härifrån och jag är ensam.. igen.

varför gör jag detta mot mig själv? varför tillåter jag mig själv att känna när jag vet att jag i slutändan blir sårad?

jag får nog aldrig veta om känslorna är besvarade, för jag kommer nog aldrig vilja veta, att bli nobbad är för jobbigt och att få dem besvarad är ännu värre, för då vet jag att mitt hjärta krossas ännu mer den dagen jag blir sårad, för det kommer jag bli, äkta kärlek existerar inte, inte fören om några år.

livet, du suger.

Håkan Hellström, en man vars ord alltid kommer ut i rätt tillfällen, till rätt människa, med några av världens finaste låtar.

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din

exakt så känner jag.

skulle en människa fråga mig, vem är du?

skulle jag nog aldrig kunna svara, för jag vet inte vem jag är.

jag vet att jag är en 18 årig tjej, som bor hemma med sina föräldrar, men har en stor längtan att åka ut i världen.

men de är de enda.

och att snart ta studenten, och inte veta vad man ska göra den 16 juni när allt är över, får mig att vilja kräkas.

jag får panik, en stress som äter mig innifrån. jag vet inte va jag vill göra när jag måste börja jobba, jag har ingen dröm,

jag vill inte bo hemma, men samtidigt inte flytta, jag får panik när människor kommer för nära mig, eftersom man av erfarenheter vet att man oftast blir sviken.

jag antar att livet är så, man blir sviken, men man kommer tillbaka på fötter igen, man har en dröm, den krossas, men man hittar en ny. livet är så oförutsägbart.

Jag önskar så starkt att jag kunde ha styrkan att säga precis allt jag ville.

jag vill också kunna säga vad jag tycker och känner utan att få massa skit tillbaka.

eller att du någonsin kunde inse att jag också såras, att du bara kunde säga förlåt

du vet, inse att du också kan göra fel.

för just nu är det jag som skadas mest, eftersom allting går efter dig.

försök bara nångång inse, att vi är två i detta, allting handlar inte bara om dig.

Ett litet ord, med så jävla mycket betydelse.

det är allt jag önskar, någon typ av uppskattning.

för just nu, handlar allting om dig, att du ska må bra, att du ska va nöjd, det är nästan så att jag aldrig ens får uttrycka mig om saker utan att du blir sur.

det är inte bara från dig heller, det är från alla.

jag har ingen bästa vän.

sakta men säkert hittar alla nya, bättre, fräshare vänner.

och jag står kvar, kvar på noll.

den dagen någon visar mig lite uppskattning, visar att jag ens betyder något.

den dagen ska jag börja visa uppskattning igen också, för just nu.

känns det som att jag gör något för några som inte ens bryr sig.

Vissa människor förstår ju ingenting, fan va less jag blir.

jag orkar inte hela tiden behöva gå runt och fråga, jag vill bara höra, veta, känna.

utan en massa frågetecken.

over and out.