Jag önskar jag vågade, vågade säga till.

Jag vill också bli tillfrågad, vara med, vara någon man vill ha där.

men jag vet, jag är ingen ni behöver.

iaf inte just nu.

jag är precis som vintern är på sommaren, bortglömd.

inget man saknar, men inte heller något man vill ha bort.

och ni vet att jag kommer, vare sig ni vill eller inte.

men jag tänker vara stark, jag vägrar att bli nertryckt.

ni behöver mig, du behöver mig.

det vet jag, nångång kommer du krypande tillbaka.

då vet jag att du behöver mig.

men vem säger, att jag då ska behöva dig? 

Att skriva en blogg, är som en dagbok.

vissa tycker det är idiotiskt, att lägga ut sitt privatliv på internet, precis så att alla kan se, men det beror väl helt på vad man väljer att skriva?

jag har valt att skriva en blogg, helt anonym, så att jag kan skriva exakt vad jag känner, utan att få massa frågor efteråt. jag vet att ni kan läsa och undra, men ni känner mig inte, ni vet inte vem jag är, likamed att vi utesluter alla frågor.

detta blir då alltså ingen modeblogg, ingen blogg ni behöver läsa, utan ett sätt för mig att få skriva av mig. okey?

bra.