Jag tänker gå vidare. Jag tänker göra mitt absolut bästa för att lägga min energi och tid på mig själv, träning, jobb, skola, matlagning men framför allt min familj och mina vänner. De personer som bryr sig om mig. 

Jag ska försöka att fokusera på att bara ha kul, jag försöker att tänka att kärleken kommer när man minst anar det, jag ska sluta leta för den kommer att hitta mig. 

Det var nog helt enkelt inte tänkt att det skulle vara jag och han, och jag måste acceptera det.

Hur man nu gör det men.

Men nånstans där inne i mitt huvud så går tankarna på att det är mig det är fel på, jag vill hitta vad det är som gör att ingen vill ha mig. Jag vill tycka om mig själv, så därför måste jag ändra på saker och ting i mitt liv.

Från och med imorgon så ska jag fan inte gråta mer, undra mer, tänka mer.

Kör, bara kör!

När man försöker, så jäkla mycket. Man gör allt man kan för att få någon sorts uppskattning, någon respons på att man gör något bra, eller att man är speciell, omtyckt. 

Man gör sitt bästa men lyckas fan inte.

Jag orkar inte riktigt mer, jag orkar inte försöka. Jag försöker övertala mig själv om att jag ska sluta bry mig och istället vara med människor som uppskattar mig, och tycker om mig för den jag är. Men jag plågar ändå mig själv med att kolla på bilder, skicka sms, kolla upp om han är inloggad, bara för att bli ännu mer övertygad om att han faktiskt dissar mig, han bryr sig inte. 

Jag vill inte vara ensam längre. Jag säger till alla mina vänner att jag vill vara ensam, för att det är lättast. Och visst är det så, egentligen, så länge jag är ensam så blir jag inte sårad av någon. Men just nu känner jag att jag inte vill vara ensam längre.

Jag saknar långa nätter när man ligger och pratar om allt mellan himmel och jord. Jag saknar att ha någon som pussar en på pannan bland en folkmassa. Jag saknar de där små sakerna man gör för varandra för att visa sin uppskattning, jag saknar att få ett sms som gör en sådär oerhört glad. Jag saknar liksom dedär grejerna som man inte tänker på när man väl har någon. Jag kan liksom sakna att bråka om vilken film man ska se på kvällen eller vilken chipssort man ska välja till fredagsmyset. 

Jag vill falla för någon, så jävla hårt. Jag vill tappa bort mig själv i någons famn och aldrig hitta ut.

Det är så lätt hänt, att man går från att vara så jävla lycklig, till att så snabbt bli ledsen igen. Det händer på en sekund, en millisekund. Jag vet inte varför jag är ledsen, eller om jag ens är ledsen, det är iaf inte känslan som jag hade förut.

Han har inte gjort något, inte alls, det är bara känslan som säger att detta kommer att gå åt helvete. 

Jag vill att han ska vara ärlig mot mig, jag vill inte ha någon som säger en sak och menar en annan. 

Men de känns som att han ljuger, undanhåller sanningen för att slippa känna sig dum. 

Och jag vågar ju heller inte fråga, jag vill inte verka tjatig. Jag vill inte verka sådär efterhängsen som jag redan visat honom, jag vill våga tro på att han kommer vara en bra kille, att han gör det som är rätt.

Jag hatar att ha dendär känslan, dendär osäkra och jobbiga känslan som man inte riktigt kan beskriva.

Jag tittar på mobilen hela tiden, kollar sms, kollar så att det är levererat och ja, det är såklart det är levererat. Han har förmodligen redan läst det, men inte valt att svara. Kanske är det för att han inte vet vad han ska svara, kanske går han med samma känsla som jag. Känslan som egentligen säger, vad fan gör jag nu?

Ni vet den där känslan man får i magen, när man träffar någon som är utöver det vanliga?

Matlusten är inte riktigt som den en gång var, man kan varken koncentrera sig på filmen man ser, eller jobbet man gör.

Den känslan infinner sig hos mig just nu.

Jag har träffat en kille, som får mitt hjärta att slå ett slag extra.

Han är från min hemstad, han bor inte här för tillfället, men till våren när han är klar med skolan så kommer han tillbaka. tror jag.

Han är snäll, så genomsnäll och så jäka änglafin.

Han får mig att le, från ena örat till de andra liksom.

Han är mogen, smart, vet vad han vill med livet och är sådär charmig på ett sätt som jag kan falla flera hundra meter för.

Jag vill inte bli sårad denna gång, jag orkar inte med ett till krossat hjärta.

Dock ska jag denhär gången ta det lugnt, jag ska se han som en vän tills den dagen då han kysser mig. 

Jag ska inte tänka så långt fram och jag ska inte inbilla mig själv saker.

Men just nu känner jag bara, fan vad jag är glad just nu.

Vad är det som är så spännande med att prata med nya killar? Jag älskar det.

Därför är just nu tinder mitt största intresse, tragiskt men så jävla sant.

Här hittar jag snygga killar, vi matchar och vi pratar och jag får den uppmärksamhet som jag behöver.

Det funkar liksom för en stund. Men samtidigt, vem fan hittar sin framtida man på en desperat dejtningsida?

Tinder är så sjukt ytligt och de enda man är ute efter är sex, iaf vad de känns som. Men ändå hamnar jag här, och älskar att prata med de killar som jag matchar med. Det kanske är så att jag är ytlig, jag vet att jag inte kommer att hitta min kille här, men de känns bra för stunden och har man tur hittar man sig ett ligg eller två här.

Jag var ute i lördags, 3 glas vin, 3 lakritsshottar och 5 apsintshottar så var jag igång.

Jag var nära att gå hem med min vän, men det blev ändring i sista sekund. Och glad borde jag väl vara över det, men samtidigt önskar jag att jag hade fått han dendär natten. Kanske hade jag känt mig mindre ensamen då.

Ja, det blir faktiskt lättare, för varje dag som går. 

Han finns fortfarande kvar i mina tankar, men det blir lättare. Jag vill komma hem någon dag och se han sitta på min bro, jag vill omfamna han igen och få känna hans underbara läppar mot mina, men det är bara drömmar.

Jag har börjat prata med en ny kille, något jag skulle kalla för lammkött. 

Han ger mig komplimanger, är charmig på ett sånt där sätt som jag faller för och han är snygg, farligt snygg. 

Men ung. Erfarenheter jag har från killar som är ung är att de går åt helvete, men när jag tänker efter så kanske jag inte vill ha han heller? jag kanske bara saknar någon som ger mig komplimanger. jag kanske saknar närheten.

Han bor i staden brevid, där jag pluggar. 

Han har erbjudit mig sovplats när jag inte orkar åka hem, jag vet att jag någon gång kommer att hamna där, hemma hos han, och sen kommer de inte bli något mer. Men just nu känner jag, vem fan bryr sig?

Han va här. en lördagkväll och jag kunde inte säga nej, även fast jag visste hur jobbigt det skulle bli.

Jag hämtade upp han och vi åkte hem till mig. 

Redan när han satte sig i bilen och gav mig en puss på kinden så slog mitt hjärta ett extra slag.

Jag är fast i han.

Vi kollade runt i min lägenhet, han berömde den och jag själv fantiserade om hur underbart det skulle vara om vi kunde bo här tillsammans. Han och jag. 

Denna kväll har fastnat i mitt minne. Den kvällen kommer nog alltid vara kvar där.

Jag stod mot en vägg och kollade in i mitt vardagsrum, och han omfamnade mig och kysste mig. 

Känslan av att bli knäsvag av någon är fantastisk. Vi kysstes länge och det var helt underbart.

Vi fortsatte in i sovrummet, han pendlade mellan att prata och kyssa mig.

Kyssarna blev mer intensiva och exakt där blev min dröm i uppfyllelse, dendär drömmen om att stå i mitt sovrum, kyssa varandra, le mot varandra och skratta om vartannat. Han tog av mig min tröja och jag tog av han hans och han la mig sedan försiktigt i sängen. Allt som hände därefteråt var fantastiskt, bättre än gångerna innan.

Efteråt var det samma sak igen, kysste, log, pratade och skrattade om vartannat. Jag kunde inte sluta le, jag kunde inte sluta titta på han och jag kunde inte sluta kyssa han. Jag ville aldrig att natten skulle ta slut.

Vi var sådär barnsliga som man kan vara när man är nykär. Han höll om mig hela natten, och mitt leende stod från öra till öra.

Dagen efter var lika underbar, vi låg och pratade i sängen, kysstes och allt var fantastiskt.

Tills att jag skjutsade hem han. 

Där kom det, det som krossade mitt hjärta.

hans farväl.

"lycka till med allt i livet, lycka till med skolan" osv. 

Jag fattade inte riktigt vad som hände förän jag var hemma igen.

Vi skulle alltså inte ses mer, nu var det över. 

det som varit så fantastiskt och underbart var över så snabbt.

Jag klarar inte av tanken på att inte se han igen, det går inte.

Han är den enda som fått mig knäsvag, den enda på länge som fått mitt hjärta att slå ett extra slag, den enda på länge som har kollat på mig så som han gjorde.

Jag kunde inte hålla mig från att skicka ett sms, ett sms om att det varit trevligt att lära känna han, och att ifall han kommer till denna stad igen så måste han hälsa på mig. 

Egentligen ville jag skriva så mycket mer, jag ville skriva att han fått mitt hjärta att känna något helt nytt, att han fick mig på fall från den första gången han log mot mig den där kvällen första gången vi träffades, att jag fick panik av att han skulle åka. att jag var livrädd för att aldrig få se han igen.

Men jag skrev det aldrig, jag var för rädd för att han inte skulle känna likadant.

jag fick iaf ett sms tillbaka, han skrev att det verkligen varit trevligt att lära känna mig med, att jag var en rolig tjej och att ifall han kom tillbaka skulle han definitivt hälsa på mig. 

Det fick mig iaf att kunna andas igen. Även om det inte händer så kommer jag alltid ha en dröm om att vi ses igen, att det kommer bli vi. 

För när han åkte, och jag kom hem till min tomma lägenhet, så kom tårarna, jag kunde inte andas, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag nästan skrek.

Ett farväl är fan det värsta. Men jag vägrar att tänka att detta är ett farväl, vi måste ses igen. 

Man kommer över det så småningom. Dedär halvt krossade hjärtat, eller drömmen om vad som hade kunnat bli.

Det man inte kommer över, det är känslan av ensamhet. Jag ser kärlek och par överallt. Min familj består av 7 pers, min mor och far, mina två systrar och deras sambo, och sen kommer jag. ensam. Mina vänner skaffar pojkvänner, flyttar ihop, förlovar sig och skaffar barn.. och här är jag och allt jag försöker är att hitta någon som vill vara med mig, någon som accepterar mig för den jag är.

Ibland känns det som att hela jävla världen är Noas ark. Allt består av att man ska vara två och två, gå i par.

Jag trodde att jag tyckte om att vara ensam, eller det gör jag nog, ibland. Men när man sitter där på helgen, ensam för att alla vänner antingen jobbar eller så är de med sina pojkvänner. Då känner jag att jag vill ha någon. 

Samtidigt så vet jag att jag behöver den där egna tiden, tiden för mig själv lite då och då.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra, hur ska jag hitta han som vill ha mig? 

Han som orkar med mitt humör, mitt barnsliga beteende och han som säger att jag är vacker på morgonen trots att jag är helt utan smink och har världens minsta ögon? 

Vart sjutton är han?