När man försöker, så jäkla mycket. Man gör allt man kan för att få någon sorts uppskattning, någon respons på att man gör något bra, eller att man är speciell, omtyckt. 

Man gör sitt bästa men lyckas fan inte.

Jag orkar inte riktigt mer, jag orkar inte försöka. Jag försöker övertala mig själv om att jag ska sluta bry mig och istället vara med människor som uppskattar mig, och tycker om mig för den jag är. Men jag plågar ändå mig själv med att kolla på bilder, skicka sms, kolla upp om han är inloggad, bara för att bli ännu mer övertygad om att han faktiskt dissar mig, han bryr sig inte. 

Jag vill inte vara ensam längre. Jag säger till alla mina vänner att jag vill vara ensam, för att det är lättast. Och visst är det så, egentligen, så länge jag är ensam så blir jag inte sårad av någon. Men just nu känner jag att jag inte vill vara ensam längre.

Jag saknar långa nätter när man ligger och pratar om allt mellan himmel och jord. Jag saknar att ha någon som pussar en på pannan bland en folkmassa. Jag saknar de där små sakerna man gör för varandra för att visa sin uppskattning, jag saknar att få ett sms som gör en sådär oerhört glad. Jag saknar liksom dedär grejerna som man inte tänker på när man väl har någon. Jag kan liksom sakna att bråka om vilken film man ska se på kvällen eller vilken chipssort man ska välja till fredagsmyset. 

Jag vill falla för någon, så jävla hårt. Jag vill tappa bort mig själv i någons famn och aldrig hitta ut.