Jag tänker gå vidare. Jag tänker göra mitt absolut bästa för att lägga min energi och tid på mig själv, träning, jobb, skola, matlagning men framför allt min familj och mina vänner. De personer som bryr sig om mig. 

Jag ska försöka att fokusera på att bara ha kul, jag försöker att tänka att kärleken kommer när man minst anar det, jag ska sluta leta för den kommer att hitta mig. 

Det var nog helt enkelt inte tänkt att det skulle vara jag och han, och jag måste acceptera det.

Hur man nu gör det men.

Men nånstans där inne i mitt huvud så går tankarna på att det är mig det är fel på, jag vill hitta vad det är som gör att ingen vill ha mig. Jag vill tycka om mig själv, så därför måste jag ändra på saker och ting i mitt liv.

Från och med imorgon så ska jag fan inte gråta mer, undra mer, tänka mer.

Kör, bara kör!

När man försöker, så jäkla mycket. Man gör allt man kan för att få någon sorts uppskattning, någon respons på att man gör något bra, eller att man är speciell, omtyckt. 

Man gör sitt bästa men lyckas fan inte.

Jag orkar inte riktigt mer, jag orkar inte försöka. Jag försöker övertala mig själv om att jag ska sluta bry mig och istället vara med människor som uppskattar mig, och tycker om mig för den jag är. Men jag plågar ändå mig själv med att kolla på bilder, skicka sms, kolla upp om han är inloggad, bara för att bli ännu mer övertygad om att han faktiskt dissar mig, han bryr sig inte. 

Jag vill inte vara ensam längre. Jag säger till alla mina vänner att jag vill vara ensam, för att det är lättast. Och visst är det så, egentligen, så länge jag är ensam så blir jag inte sårad av någon. Men just nu känner jag att jag inte vill vara ensam längre.

Jag saknar långa nätter när man ligger och pratar om allt mellan himmel och jord. Jag saknar att ha någon som pussar en på pannan bland en folkmassa. Jag saknar de där små sakerna man gör för varandra för att visa sin uppskattning, jag saknar att få ett sms som gör en sådär oerhört glad. Jag saknar liksom dedär grejerna som man inte tänker på när man väl har någon. Jag kan liksom sakna att bråka om vilken film man ska se på kvällen eller vilken chipssort man ska välja till fredagsmyset. 

Jag vill falla för någon, så jävla hårt. Jag vill tappa bort mig själv i någons famn och aldrig hitta ut.

Det är så lätt hänt, att man går från att vara så jävla lycklig, till att så snabbt bli ledsen igen. Det händer på en sekund, en millisekund. Jag vet inte varför jag är ledsen, eller om jag ens är ledsen, det är iaf inte känslan som jag hade förut.

Han har inte gjort något, inte alls, det är bara känslan som säger att detta kommer att gå åt helvete. 

Jag vill att han ska vara ärlig mot mig, jag vill inte ha någon som säger en sak och menar en annan. 

Men de känns som att han ljuger, undanhåller sanningen för att slippa känna sig dum. 

Och jag vågar ju heller inte fråga, jag vill inte verka tjatig. Jag vill inte verka sådär efterhängsen som jag redan visat honom, jag vill våga tro på att han kommer vara en bra kille, att han gör det som är rätt.

Jag hatar att ha dendär känslan, dendär osäkra och jobbiga känslan som man inte riktigt kan beskriva.

Jag tittar på mobilen hela tiden, kollar sms, kollar så att det är levererat och ja, det är såklart det är levererat. Han har förmodligen redan läst det, men inte valt att svara. Kanske är det för att han inte vet vad han ska svara, kanske går han med samma känsla som jag. Känslan som egentligen säger, vad fan gör jag nu?

Ni vet den där känslan man får i magen, när man träffar någon som är utöver det vanliga?

Matlusten är inte riktigt som den en gång var, man kan varken koncentrera sig på filmen man ser, eller jobbet man gör.

Den känslan infinner sig hos mig just nu.

Jag har träffat en kille, som får mitt hjärta att slå ett slag extra.

Han är från min hemstad, han bor inte här för tillfället, men till våren när han är klar med skolan så kommer han tillbaka. tror jag.

Han är snäll, så genomsnäll och så jäka änglafin.

Han får mig att le, från ena örat till de andra liksom.

Han är mogen, smart, vet vad han vill med livet och är sådär charmig på ett sätt som jag kan falla flera hundra meter för.

Jag vill inte bli sårad denna gång, jag orkar inte med ett till krossat hjärta.

Dock ska jag denhär gången ta det lugnt, jag ska se han som en vän tills den dagen då han kysser mig. 

Jag ska inte tänka så långt fram och jag ska inte inbilla mig själv saker.

Men just nu känner jag bara, fan vad jag är glad just nu.