Han va här. en lördagkväll och jag kunde inte säga nej, även fast jag visste hur jobbigt det skulle bli.

Jag hämtade upp han och vi åkte hem till mig. 

Redan när han satte sig i bilen och gav mig en puss på kinden så slog mitt hjärta ett extra slag.

Jag är fast i han.

Vi kollade runt i min lägenhet, han berömde den och jag själv fantiserade om hur underbart det skulle vara om vi kunde bo här tillsammans. Han och jag. 

Denna kväll har fastnat i mitt minne. Den kvällen kommer nog alltid vara kvar där.

Jag stod mot en vägg och kollade in i mitt vardagsrum, och han omfamnade mig och kysste mig. 

Känslan av att bli knäsvag av någon är fantastisk. Vi kysstes länge och det var helt underbart.

Vi fortsatte in i sovrummet, han pendlade mellan att prata och kyssa mig.

Kyssarna blev mer intensiva och exakt där blev min dröm i uppfyllelse, dendär drömmen om att stå i mitt sovrum, kyssa varandra, le mot varandra och skratta om vartannat. Han tog av mig min tröja och jag tog av han hans och han la mig sedan försiktigt i sängen. Allt som hände därefteråt var fantastiskt, bättre än gångerna innan.

Efteråt var det samma sak igen, kysste, log, pratade och skrattade om vartannat. Jag kunde inte sluta le, jag kunde inte sluta titta på han och jag kunde inte sluta kyssa han. Jag ville aldrig att natten skulle ta slut.

Vi var sådär barnsliga som man kan vara när man är nykär. Han höll om mig hela natten, och mitt leende stod från öra till öra.

Dagen efter var lika underbar, vi låg och pratade i sängen, kysstes och allt var fantastiskt.

Tills att jag skjutsade hem han. 

Där kom det, det som krossade mitt hjärta.

hans farväl.

"lycka till med allt i livet, lycka till med skolan" osv. 

Jag fattade inte riktigt vad som hände förän jag var hemma igen.

Vi skulle alltså inte ses mer, nu var det över. 

det som varit så fantastiskt och underbart var över så snabbt.

Jag klarar inte av tanken på att inte se han igen, det går inte.

Han är den enda som fått mig knäsvag, den enda på länge som fått mitt hjärta att slå ett extra slag, den enda på länge som har kollat på mig så som han gjorde.

Jag kunde inte hålla mig från att skicka ett sms, ett sms om att det varit trevligt att lära känna han, och att ifall han kommer till denna stad igen så måste han hälsa på mig. 

Egentligen ville jag skriva så mycket mer, jag ville skriva att han fått mitt hjärta att känna något helt nytt, att han fick mig på fall från den första gången han log mot mig den där kvällen första gången vi träffades, att jag fick panik av att han skulle åka. att jag var livrädd för att aldrig få se han igen.

Men jag skrev det aldrig, jag var för rädd för att han inte skulle känna likadant.

jag fick iaf ett sms tillbaka, han skrev att det verkligen varit trevligt att lära känna mig med, att jag var en rolig tjej och att ifall han kom tillbaka skulle han definitivt hälsa på mig. 

Det fick mig iaf att kunna andas igen. Även om det inte händer så kommer jag alltid ha en dröm om att vi ses igen, att det kommer bli vi. 

För när han åkte, och jag kom hem till min tomma lägenhet, så kom tårarna, jag kunde inte andas, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag nästan skrek.

Ett farväl är fan det värsta. Men jag vägrar att tänka att detta är ett farväl, vi måste ses igen. 

Man kommer över det så småningom. Dedär halvt krossade hjärtat, eller drömmen om vad som hade kunnat bli.

Det man inte kommer över, det är känslan av ensamhet. Jag ser kärlek och par överallt. Min familj består av 7 pers, min mor och far, mina två systrar och deras sambo, och sen kommer jag. ensam. Mina vänner skaffar pojkvänner, flyttar ihop, förlovar sig och skaffar barn.. och här är jag och allt jag försöker är att hitta någon som vill vara med mig, någon som accepterar mig för den jag är.

Ibland känns det som att hela jävla världen är Noas ark. Allt består av att man ska vara två och två, gå i par.

Jag trodde att jag tyckte om att vara ensam, eller det gör jag nog, ibland. Men när man sitter där på helgen, ensam för att alla vänner antingen jobbar eller så är de med sina pojkvänner. Då känner jag att jag vill ha någon. 

Samtidigt så vet jag att jag behöver den där egna tiden, tiden för mig själv lite då och då.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra, hur ska jag hitta han som vill ha mig? 

Han som orkar med mitt humör, mitt barnsliga beteende och han som säger att jag är vacker på morgonen trots att jag är helt utan smink och har världens minsta ögon? 

Vart sjutton är han? 

Jag lyckas alltid hitta killar som passar in i två kategorier.

I den första kategorin så hamnar de killarna som hade mig för en natt och sedan flyttade ifrån mig. 

Och jag var såklart dum nog att tro att den natten skulle förändra allt, jag trodde såklart att nu var han min, jag var hans och vi skulle ha ett fantastiskt liv ihop.

Pfft, där fick jag.

I den andra kategorin så hamnar de killar som har varit med mig, för en natt såklart, för att komma närmare min bästa vän, de killar som alltså egentligen inte vill ha mig, utan min bästa vän. 

Jag har tänkt så mycket på detta den senaste tiden. För detta är så jävla sant.

Den senaste killen, eller ja, den nuvarande som jag inte kan sudda ut från min hornhinna, han kommer att flytta, tillbaka till sin hemstad, om två veckor.

Killen innan han trodde jag så bra om, han sa så fina saker, men de visade sig att han även sa så fina saker till min bästa vän, han ville aldrig ha mig, utan henne.

Vi fortsätter.. Killen innan han, flydde till spanien, jobbar som bartender och har avföljt mig på instagram, tja.. så speciell var man den natten.

Och ja, jag kan fortsätta hur länge som helst.

Fast de flesta killar har ändå utnyttjat mig för att få komma närmare min bff. Och de känns så jävla åt helvete, för jag är så dum att gå på det varje gång, att jag tror att jag är speciell. Men det är jag inte.

De är bara så jävla grymma på att säga de saker som får mig på fall.

Jag vill bara en sak.

Jag vill träffa en kille, som bryr sig om mig, en kille som bryr sig om vilken min favoritfärg är, killen som kan höra av sig på dagen och fråga ifall vi ska ses. Inte en kille som hör av sig 02.29 och vill ses för ett ligg.

Jag vill träffa en kille som håller om mig när jag känner att jag kommer att falla, en kille som frågar hur jag mår, som pussar mig på pannan, håller mig i handen bland en folkmassa. 

En kille som älskar mig helt enkelt.

Hur jävla svårt ska de va?

Pojkar. Män. Killar. Karlar. Males...Svin.

Jag har gjort det igen. 

Jag har fallit för en kille som än en gång lämnar mig, flyr från mig, fort som bara den.

Jag vet inte vad jag gör för fel, jag vet inte vad jag gör som gör att de försvinner från mig så fort jag har tagit på mig kläderna och försvunnit ut ur deras lägenhet. 

Jag är hans ägodel för en natt. Men så fort solen går upp och man öppnar upp ögonlocken, dagen efter, då är jag skräp, inget att ha, en trofé man kan ställa på hyllan och låta bli dammig.

Denna kille var speciell. Mogen, rolig, fantastiskt snygg, otroligt snäll och hade en dialekt som fick hjärtat att smälta. 

Jag såg han på stan och det är nog första gången som jag faktiskt blev knäsvag av att se en människa. 

Jag trodde att jag skulle falla ihop. Men jag vågade inte gå fram, jag kollade ner i telefonen när han gick förbi mig. Ni ser, han märkte mig inte ens. 

Jag var förmodligen deleted från hans minne redan när jag hade stängt igen dörren efter den där natten hemma hos han.

Varför ska jag kära ner mig i en människa jag träffat en gång?

Varför ska jag klä av mig kläderna första natten? 

Varför kan jag inte ha lite självrespekt?

Hur ska någon någonsin kunna älska och respektera mig om jag inte kan älska och respektera mig själv?

Och varför i hela helvete ska jag kasta pärlor åt svin?