Han va här. en lördagkväll och jag kunde inte säga nej, även fast jag visste hur jobbigt det skulle bli.

Jag hämtade upp han och vi åkte hem till mig. 

Redan när han satte sig i bilen och gav mig en puss på kinden så slog mitt hjärta ett extra slag.

Jag är fast i han.

Vi kollade runt i min lägenhet, han berömde den och jag själv fantiserade om hur underbart det skulle vara om vi kunde bo här tillsammans. Han och jag. 

Denna kväll har fastnat i mitt minne. Den kvällen kommer nog alltid vara kvar där.

Jag stod mot en vägg och kollade in i mitt vardagsrum, och han omfamnade mig och kysste mig. 

Känslan av att bli knäsvag av någon är fantastisk. Vi kysstes länge och det var helt underbart.

Vi fortsatte in i sovrummet, han pendlade mellan att prata och kyssa mig.

Kyssarna blev mer intensiva och exakt där blev min dröm i uppfyllelse, dendär drömmen om att stå i mitt sovrum, kyssa varandra, le mot varandra och skratta om vartannat. Han tog av mig min tröja och jag tog av han hans och han la mig sedan försiktigt i sängen. Allt som hände därefteråt var fantastiskt, bättre än gångerna innan.

Efteråt var det samma sak igen, kysste, log, pratade och skrattade om vartannat. Jag kunde inte sluta le, jag kunde inte sluta titta på han och jag kunde inte sluta kyssa han. Jag ville aldrig att natten skulle ta slut.

Vi var sådär barnsliga som man kan vara när man är nykär. Han höll om mig hela natten, och mitt leende stod från öra till öra.

Dagen efter var lika underbar, vi låg och pratade i sängen, kysstes och allt var fantastiskt.

Tills att jag skjutsade hem han. 

Där kom det, det som krossade mitt hjärta.

hans farväl.

"lycka till med allt i livet, lycka till med skolan" osv. 

Jag fattade inte riktigt vad som hände förän jag var hemma igen.

Vi skulle alltså inte ses mer, nu var det över. 

det som varit så fantastiskt och underbart var över så snabbt.

Jag klarar inte av tanken på att inte se han igen, det går inte.

Han är den enda som fått mig knäsvag, den enda på länge som fått mitt hjärta att slå ett extra slag, den enda på länge som har kollat på mig så som han gjorde.

Jag kunde inte hålla mig från att skicka ett sms, ett sms om att det varit trevligt att lära känna han, och att ifall han kommer till denna stad igen så måste han hälsa på mig. 

Egentligen ville jag skriva så mycket mer, jag ville skriva att han fått mitt hjärta att känna något helt nytt, att han fick mig på fall från den första gången han log mot mig den där kvällen första gången vi träffades, att jag fick panik av att han skulle åka. att jag var livrädd för att aldrig få se han igen.

Men jag skrev det aldrig, jag var för rädd för att han inte skulle känna likadant.

jag fick iaf ett sms tillbaka, han skrev att det verkligen varit trevligt att lära känna mig med, att jag var en rolig tjej och att ifall han kom tillbaka skulle han definitivt hälsa på mig. 

Det fick mig iaf att kunna andas igen. Även om det inte händer så kommer jag alltid ha en dröm om att vi ses igen, att det kommer bli vi. 

För när han åkte, och jag kom hem till min tomma lägenhet, så kom tårarna, jag kunde inte andas, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag nästan skrek.

Ett farväl är fan det värsta. Men jag vägrar att tänka att detta är ett farväl, vi måste ses igen.