Man kommer över det så småningom. Dedär halvt krossade hjärtat, eller drömmen om vad som hade kunnat bli.

Det man inte kommer över, det är känslan av ensamhet. Jag ser kärlek och par överallt. Min familj består av 7 pers, min mor och far, mina två systrar och deras sambo, och sen kommer jag. ensam. Mina vänner skaffar pojkvänner, flyttar ihop, förlovar sig och skaffar barn.. och här är jag och allt jag försöker är att hitta någon som vill vara med mig, någon som accepterar mig för den jag är.

Ibland känns det som att hela jävla världen är Noas ark. Allt består av att man ska vara två och två, gå i par.

Jag trodde att jag tyckte om att vara ensam, eller det gör jag nog, ibland. Men när man sitter där på helgen, ensam för att alla vänner antingen jobbar eller så är de med sina pojkvänner. Då känner jag att jag vill ha någon. 

Samtidigt så vet jag att jag behöver den där egna tiden, tiden för mig själv lite då och då.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra, hur ska jag hitta han som vill ha mig? 

Han som orkar med mitt humör, mitt barnsliga beteende och han som säger att jag är vacker på morgonen trots att jag är helt utan smink och har världens minsta ögon? 

Vart sjutton är han?