Jag lyckas alltid hitta killar som passar in i två kategorier.

I den första kategorin så hamnar de killarna som hade mig för en natt och sedan flyttade ifrån mig. 

Och jag var såklart dum nog att tro att den natten skulle förändra allt, jag trodde såklart att nu var han min, jag var hans och vi skulle ha ett fantastiskt liv ihop.

Pfft, där fick jag.

I den andra kategorin så hamnar de killar som har varit med mig, för en natt såklart, för att komma närmare min bästa vän, de killar som alltså egentligen inte vill ha mig, utan min bästa vän. 

Jag har tänkt så mycket på detta den senaste tiden. För detta är så jävla sant.

Den senaste killen, eller ja, den nuvarande som jag inte kan sudda ut från min hornhinna, han kommer att flytta, tillbaka till sin hemstad, om två veckor.

Killen innan han trodde jag så bra om, han sa så fina saker, men de visade sig att han även sa så fina saker till min bästa vän, han ville aldrig ha mig, utan henne.

Vi fortsätter.. Killen innan han, flydde till spanien, jobbar som bartender och har avföljt mig på instagram, tja.. så speciell var man den natten.

Och ja, jag kan fortsätta hur länge som helst.

Fast de flesta killar har ändå utnyttjat mig för att få komma närmare min bff. Och de känns så jävla åt helvete, för jag är så dum att gå på det varje gång, att jag tror att jag är speciell. Men det är jag inte.

De är bara så jävla grymma på att säga de saker som får mig på fall.

Jag vill bara en sak.

Jag vill träffa en kille, som bryr sig om mig, en kille som bryr sig om vilken min favoritfärg är, killen som kan höra av sig på dagen och fråga ifall vi ska ses. Inte en kille som hör av sig 02.29 och vill ses för ett ligg.

Jag vill träffa en kille som håller om mig när jag känner att jag kommer att falla, en kille som frågar hur jag mår, som pussar mig på pannan, håller mig i handen bland en folkmassa. 

En kille som älskar mig helt enkelt.

Hur jävla svårt ska de va?

Pojkar. Män. Killar. Karlar. Males...Svin.

Jag har gjort det igen. 

Jag har fallit för en kille som än en gång lämnar mig, flyr från mig, fort som bara den.

Jag vet inte vad jag gör för fel, jag vet inte vad jag gör som gör att de försvinner från mig så fort jag har tagit på mig kläderna och försvunnit ut ur deras lägenhet. 

Jag är hans ägodel för en natt. Men så fort solen går upp och man öppnar upp ögonlocken, dagen efter, då är jag skräp, inget att ha, en trofé man kan ställa på hyllan och låta bli dammig.

Denna kille var speciell. Mogen, rolig, fantastiskt snygg, otroligt snäll och hade en dialekt som fick hjärtat att smälta. 

Jag såg han på stan och det är nog första gången som jag faktiskt blev knäsvag av att se en människa. 

Jag trodde att jag skulle falla ihop. Men jag vågade inte gå fram, jag kollade ner i telefonen när han gick förbi mig. Ni ser, han märkte mig inte ens. 

Jag var förmodligen deleted från hans minne redan när jag hade stängt igen dörren efter den där natten hemma hos han.

Varför ska jag kära ner mig i en människa jag träffat en gång?

Varför ska jag klä av mig kläderna första natten? 

Varför kan jag inte ha lite självrespekt?

Hur ska någon någonsin kunna älska och respektera mig om jag inte kan älska och respektera mig själv?

Och varför i hela helvete ska jag kasta pärlor åt svin?