Ja, det blir faktiskt lättare, för varje dag som går. 

Han finns fortfarande kvar i mina tankar, men det blir lättare. Jag vill komma hem någon dag och se han sitta på min bro, jag vill omfamna han igen och få känna hans underbara läppar mot mina, men det är bara drömmar.

Jag har börjat prata med en ny kille, något jag skulle kalla för lammkött. 

Han ger mig komplimanger, är charmig på ett sånt där sätt som jag faller för och han är snygg, farligt snygg. 

Men ung. Erfarenheter jag har från killar som är ung är att de går åt helvete, men när jag tänker efter så kanske jag inte vill ha han heller? jag kanske bara saknar någon som ger mig komplimanger. jag kanske saknar närheten.

Han bor i staden brevid, där jag pluggar. 

Han har erbjudit mig sovplats när jag inte orkar åka hem, jag vet att jag någon gång kommer att hamna där, hemma hos han, och sen kommer de inte bli något mer. Men just nu känner jag, vem fan bryr sig?